Vapen och ammunition
Älgjägarens vapenval
Träningsskjutning

Olika jaktformer
Hund och förhållsskyttar
Jakt med löshund
Jakt med ledhund

Skott mot älg
Hjärtskott
Lungskott
Halsskott

Eftersök
Förberedelser för eftersök
Spårningen

Älgen efter skottet
Urtagning
Hemslakt

När en svensk jägare köper älgstudsare, är det i regel för att använda den till älgjakt, och mera sällan för jakt efter sådana utländska viltslag som kräver vapen med mycket stor anslagsenergi. Somliga jägare köper ändå "tunga" vapen , t ex 9,3 x 62 eller 358 Norma Magnum, under motiveringen att de vill ha ett knall och fall vapen. I förstone kan ett sådant resonemang verka bestickande, men man får inte glömma att så grova kalibrar har vissa nackdelar. Rekylen är ofta så pass besvärande att ägarna av den anledningen drar sig för att träningsskjuta i den utsträckning som behövs för att de ska bli ordentligt vana vid sina studsare. Ammunitionen är dessutom dyr. Brist på träning och rädsla för rekylen gör att deras träffsäkerhet blir otillfredsställande. Om man får en dålig träff i älgen hjälper det ju inte att kulan har hög anslagsenergi. Om kulan träffar i djurets muskelpartier förorsakar den stor köttförstöring.

Eftersom vapnen i mellankalibrarna är behagligare och billigare att skjuta med och eftersom goda träffar med sådana vapen har fullt tillräcklig effekt på älg, är det förklarligt att de har blivit mest omtyckta av de svenska älgjägarna. I all synnerhet som de också kan användas vid jakt på många andra viltarter.

De jägare som använder sig av en studsare i kalibern 6,5x55 har oftast valt ett sådant vapen just för att det är behagligt och billigt att skjuta med och kan användas vid jakt på andra viltarter. Som älgvapen är det fullt tillräckligt om kulan träffar där den ska, men vid mindre goda träffar kan älgen gå undan ganska långt. Dessutom blir ingångshålet från den klena kulan så litet att blodspåren ofta blir ganska obetydliga, vilket är en nackdel. Använder man ett sådant vapen vid älgjakt, bör man vara mycket väl inskjuten med vapnet och bruka det med stor försiktighet. Vilken typ av vapen man ska välja beror väl främst på den personliga smaken. Den svenska älgjägaren använder oftast repeterstudsare med cylindermekanism, och den vapentypen torde för våra förhållanden vara den mest lämpliga. Bygelrepeter och halvautomat förekommer liksom dubbelstudsare.

Det händer inte så sällan att en jägare frågar: "På hur stort avstånd kan det anses försvarbart att skjuta mot en oskadad älg?" Svaret måste bli att det i och för sig är möjligt att med ett modernt vapen skjuta en älg på ganska stort avstånd. Skottlossning mot en oskadad älg får dock på inga villkor ske på så stort avstånd att skytten inte känner sig säker på att träffa med första kulan i älgens vitala delar. Man får absolut inte förlita sig på att man ska hinna skjuta flera skott på älgen. Geväret kan krångla så att man inte får iväg mer än ett skott. Älgen kanske börjar springa rätt bort från skytten, och skott bakifrån är ej tillrådliga. Första kulan måste sitta rätt. Under idealiska förhållanden kan kanske en mästerskytt våga skjuta mot en älg på tvåhundra meters avstånd.

Med idealiska förhållanden menas i detta fall, att älgen ska stå stilla med bredsidan mot skytten, att ljusförhållandena är goda, att nämnvärd vindavdrift ej kan befaras, att hållet är rent, att skytten vet exakt hur geväret slår på det aktuella avståndet, att skytten har möjlighet att sätta eller lägga sig ner, och att han helst kan begagna sig av något lämpligt stöd för handen under framstocken. Det bör också framhållas att inte ens en mästerskytt bör lossa skott mot en älg i rörelse på längre håll än högst hundra meter.

På en älgbana har var och en möjlighet att pröva sin förmåga och lära känna sin begränsning. Man måste ha klart för sig, att om man från åttiometersavståndet inte klarar av att i serie nå minst bronspoäng, då har man inte den skjutskicklighet som måste krävas av den som ska skjuta på en levande älg på det avståndet. Man måste komma ihåg, att på skjutbanan har man allt väl tillrättalagt. Man vet avståndet, man vet att älgen står stilla eller med vilken hastighet den rör sig, man får skottillfälle då man själv vill och kan sålunda göra sig väl förberedd. När och var älgen visar sig ute i markerna vet man aldrig. Inte heller vad den företar sig i nästa ögonblick.

På älgbanan skyller många sina misslyckade skott på att de blir nervösa då folk står och tittar på. De bör dock inse att den skytt, som inte kan tygla sina nerver vid ett sådant tillfälle, inte heller kan hålla nerverna under kontroll vid en mycket spännande situation ute i älgmarkerna.

Skjutskicklighet är till viss del en fråga om anlag. Säkert öga och säker hand är de viktigaste egenskaperna. Goda nerver betyder också mycket. Men inte ens den som har de bästa förutsättningarna blir mästerskytt utan att träna upp sin förmåga. Då han väl lärt sig konsten, gäller det för honom att genom kontinuerlig träning bibehålla sin färdighet. Den som inte har goda anlag blir aldrig mästerskytt, men han kan kanske genom flitig träning nå den grad av skicklighet som krävs för att anses lämplig som älgjägare.

Jakt med lös hund är i de flesta fall kombinerad med förhållsskyttar. I Norrland är den metoden den ojämförligt mest använda. Även i södra Sverige praktiseras numera den sortens älgjakt allt oftare. Jaktformen är ganska effektiv och det kan vara rätt spännande att sitta på passet och höra gångståndet närma sig. Ofta kommer dock älgarna ganska fort i passen och utan att passkyttarna hört hunden. Skotten kan bli svåra. Ibland smiter älgen ut bakvägen eller mellan jägarna, och vill det sig illa kan hunden vara försvunnen för resten av dagen. På små marker kan man inte använda sig av löshund och därför är det betydligt vanligare i landets södra delar att man går med hunden i band genom såten. Den jaktformen har många fördelar. Man har hela tiden jakten i sin hand och kan avbryta när man så finner lämpligt. Älgarna kommer vanligen ganska långsamt och förhållsskyttarna har god tid på sig att avgöra om de älgar som visar sig är skjutbara eller ej. Skotten blir oftast lätta. Om en skadskjutning ändå skulle inträffa finns hunden alltid till hands.

Den utpräglade jakten med löshund, den då hunden är jägarens enda följeslagare, tillgår på följande sätt. Jägaren går i långsam takt mot vinden genom det terrängavsnitt som han vill jaga av. Hunden får gå lös och gör kortare eller längre sökturer framför jägaren och ut på sidorna. En bra löshund gör sig ingen större brådska under söket. Den letar gärna upp höga punkter i terrängen, där den stannar upp ett tag för att pröva om vinden för med sig någon vittring av den eftertraktade älgen, eller för att lyssna efter något ljud eller kanske rent av få syn på det stora djuret. Ofta hittar den givetvis också älgen genom att mer eller mindre noggrant följa dess spår. Då hunden upptäckt var älgen finns bör den helst närma sig mycket försiktigt.

På så sätt kan den ofta få älgen att stanna på upptagsplatsen. Om älgen blir skrämd löper den gärna undan så snabbt att hunden efter en stunds förföljande får ge upp. Om älgen stannar på upptagsplatsen eller en bit därifrån, ska hunden under taktfast ståndskall försöka hålla den kvar. Jägaren kan då, vägledd av skallet och i skydd av den ljudskärm som skallet bildar, i motvind smyga sig fram till ståndet och skjuta om det nu är ett skjutbart djur som hunden ställt. Om så ej är fallet bör hunden helst vara så väl dresserad och samarbetsvillig att jägaren kan locka den till sig och koppla den så diskret att älgen ej märker människans närvaro. Hunden kan aldrig tvinga älgen att stanna kvar på ståndet. Ofta går älgen långsamt undan, så att hunden kan hålla sig framför eller vid sidan av älgen under skallgivning. Man talar då om gångstånd. En bra löshund skäller aldrig på älgens spår utan bara när den kan hålla sig alldeles invid älgen. Då gångståndet drar iväg gäller det att jägaren orkar hänga med och att markerna räcker till. Jaktformen kräver sålunda stora marker och spänstiga utövare

Vid jakt med ledhund går jägaren med hunden i koppel eller lina och kryssar försiktigt mot vinden genom markerna. Hunden vägleder sin husse fram till älgarna genom att följa deras spår eller genom att följa av vind buren vittring. Genom att hunden ofta stannar på lämpliga ställen och lyssnar, kan den också få höra var älgarna håller till. Spetsarna har mycket fin hörsel och fenomenal förmåga att avgöra om ljud som de hör kommer från älg. Någon gång kan hunden också få se älgen trots att denne står orörlig. Ledhunden måste alltid uppträda synnerligen lugnt och försiktigt. Då den upptäcker var älgen finns ska den markera detta genom att med spänt intresse fixera platsen där älgen håller till. Somliga ledhundar lägger eller sätter sig ner. Andra reser sig försiktigt på bakbenen för att se bättre eller för att pröva om vittringen är starkare lite högre upp från marken. Det är främst i det skedet som hunden visar om den ska kunna kallas ledhund eller ej. Många hundar blir ivriga och börjar gnälla eller "hässja" av iver och det får inte ske. Hunden ska istället vara så lugn och väldresserad att den tyst och stilla lägger sig ner på förarens tecken och ligger kvar orörlig, medan föraren själv smyger fram mot älgen. Att så kan ske är av stort värde.

Om föraren inte kan lita på att hunden ligger tyst och stilla, utan måste låta den följa med, kan detta försvåra skjutningen. Om älgen upptäcker fridstörarna, kan det gälla att skjuta mycket snabbt, och då kan hunden och kopplet vara i vägen.

I all synnerhet om jägaren måste ta snabba steg åt sidan för att kunna skjuta. Det fodras att hunden är samarbetsvillig och mottaglig för dressyr.

Ytterst få älghundsvalpar har alla de goda egenskaper som behövs för att hunden ska kunna utvecklas till en förstklassig ledhund. Eftersom det fodras att valpen hamnar hos en jägare som har handlag med hundar, som kan vidareutveckla valpens goda anlag, som känner älgarnas vanor och som kan smygjaktens svåra konst, finns det mycket få fullgoda "ledarhundsekipage" i landet. Kanske inte fler än som kan räknas på ena handens fingrar.

De jägare som kan konsten och är lyckliga ägare till en fullgod ledhund får uppleva otroligt tjusiga och spännande älgjakter. Ingen annan jaktform är lika effektiv. Härtill kommer att älgarna blir obetydligt störda och jägaren får möjlighet att göra ett noggrant urval.

Kulskottets verkan på älg får inledningsvis illustreras av händelseförloppet vid två vanliga typer av träffar. Som exempel på skottskada inom cirkulationssystemet väljer vi ett typiskt lungskott på en vuxen, oskrämd älg. När älgen träffas sprätter den iväg. Kulan har gått in från sidan strax bakom bogen mellan revben sex och sju. Sårkanalen är ca två cm bred genom bägge lungorna och kulan har slagit ut genom revben åtta på andra sidan. Inom några sekunder är brösthålan fylld med blod och lungorna faller ihop. Andningsrörelserna medför att luft sugs in genom utgångshålet, och skummande, luftblandat blod pressas ut. Blodets syresättning försämras snabbt och blodförlusten medför att blodtrycket sjunker. Andningsrörelserna blir kraftigare samtidigt som älgen börjar vingla, törna mot eventuella träd och sakta farten. Efter ca femton sekunder blir älgen medvetslös och faller. Den slår med huvudet några gånger och sparkar krampaktigt. Hjärtat arbetar ytterligare ca två minuter och tömmer blodkärlen fullständigt på blod .

Förloppet vid en skada inom centrala nervsystemet är annorlunda. Skottet har avlossats från kort håll mot halsen på en stillastående älg. Kulan krossar övre delen av femte halskotan och slår av ryggmärgen. Älgen faller till marken i skottögonblicket, totalförlamad i kroppen och oförmögen att andas med bröstkorgsmuskulaturen. Enstaka krampaktiga bensparkar orsakas av ryggmärgsreflexer. Skytten, som snabbt är framme vid den fallna älgen, konstaterar att älgen blinkar samt vrider på öronen och alltså är vid medvetandet, varför han genast avfångar djuret bakifrån med ett skott mot första halskotan.

Vid skottskada i hjärta punkteras det stora kretsloppets blodcirkulation omedelbart. Ett påskjutet djur blir medvetslös p g a syrebrist i hjärnan och faller efter fem till tio sekunder.

Bra lungskott fäller djuret efter tio till trettio sekunder. Medelförflyttning efter skott är för vuxna älgar 45 meter, för kalvar 15 meter (angivelsen innebär att hälften av djuren gått kortare, hälften längre än denna sträcka). Nio av tio vuxna djur faller inom 150 meter, medan motsvarande siffra för kalvar är 60 meter.

Hjärtskott fäller älgen inom tio sekunder, oberoende av djurets storlek. Flyktsträckan efter skott kan uppgå till 100, i enstaka fall upp till 150 meter, medan den genomsnittliga förflyttningen efter skottet är tio till tjugo meter. Nio av tio älgar som träffas i hjärtat faller inom 70 meter.

Träff i halskotpelaren medför att älgen faller knall-och-fall, och är oftast direkt dödande.

Hur eftersöket skall organiseras beror i hög grad på om man kunnat konstatera var älgen blivit träffad. Ibland kan skytten eller en åskådare se var kulan river upp raggen, och vet man att den träffat i hjärtat eller centralt i lungorna, då vet man också att älgen ligger död i närheten av skottplatsen. Efter kan då igångsättas redan efter några minuter och utan att man först ställer ut förhållsskyttar. Vid dåliga lungträffar, vid träff i lever eller då kulan gått in i buken, brukar älgen gå undan några hundra meter, och om man väntar en timme innan man börjar spårningen, kan den ofta anträffas död eller avfångas i eller invid sårlegan, om den eller de som sköter spårningen är tysta och försiktiga. Vet man att älgen träffats i extremiteterna eller huvudet, då man inte vet var träffen sitter eller om man inte vet om älgen träffats överhuvudtaget, bör man, medan väntetimman går, tyst och försiktigt ställa ut runt området de förhållsskyttar man ev har att tillgå. Har älgen gått mot jaktmarksgränsen är det klokt att först som sist kontakta jaktgrannen för att fortast möjligt få hans hjälp om det behövs.

Vad man framförallt behöver i det här läget är en eftersökshund. Har man ingen sådan, bör man fortast möjligt försöka få tag på en. Nästan vilken hund som helst kan vara användbar, men finns en välkvalificerad hund att tillgå bör denna givetvis utnyttjas.

Då man spårar en skadad älg, kan man ibland med ledning av blodspåren avgöra var älgen är träffad. Kraftigt flöde av blod på och invid skottplatsen men därefter allt mindre blod betyder oftast träff i muskulaturen. Har man dessutom hittat mycket hår på skottplatsen, har man anledning tro att kulan bara rispat upp någon muskel. Blodet brukar i sådana fall vara ganska mörkt. Är blodet brunaktigt och grynigt tyder detta på träff i levern. Sådant blod har en karakteristisk lukt och smak. Är det fråga om en bukträff är blodet ofta smutsblandat. Om kulan träffat i vommen blir blodflödet ofta så litet att man t o m på snö kan ha svårt att hitta blodstänk. Kulan har då mycket sällan gått igenom älgen och eftersom hud och hinnor ofta går "om lott" täpps det lilla ingångshålet efter kulan till effektivt. Ljust blod som stänkt såväl på ömse sidor om spåret som på växtligheten nära nog upp i manshöjd betyder oftast, men inte alltid träff i lungan. Älgen har då frustat ut blodet genom näsan .Det kan också betyda att luftstrupen är genomskjuten. Vid träff i foderstrupe eller i käkarna ser man ibland att salivblandat blod hänger i långa sega trådar på växtligheten. Om älgen har stannat upp bör man särskilt noga ge akt på blodflödet. Blod längs kanterna av en klöv betyder att blodet runnit längs benet. Har älgen träffats i huvudet, bildas ofta en halvcirkel av bloddroppar då älgen vrider huvudet fram och tillbaka

Magar och tarmar bör snarast avlägsnas. Detta är särskilt viktigt om älgen är bukskjuten. I annat fall kan köttet bli förstört ganska snabbt. Om man är ensam på platsen och anser att man inte klarar av det jobbet, utan måste få någon till hjälp, ska man åtminstone öppna bukväggen så att vom och tarmar i varje fall kan välla ut. Luften får då möjlighet att strömma in och gasbildning förhindras. Detta är betydligt viktigare än kastrering och i de flesta fall även stickning. Skulle man fumla och skära hål på vom eller tarmar är detta i alla fall bättre , än att älgen får ligga utan att bukväggen blir öppnad.

När man öppnar bukväggen bör älgen ligga på rygg och är man ovan bör den gärna ligga med bakdelen högt. Vom och tarmar pressas då inte så hårt mot bukväggen som de annars gör. För att få älgen att ligga på rätt köl kan man binda fast ett ben vid en stam eller något annat föremål som finns inom räckhåll. En sten eller stubbe placerad så att den stöder vid sidan av manken kan också få älgen att ligga på rygg.

De flesta älgarna transporteras till bebyggelse och hängs där upp för att flås och sågas isär. Kan man hänga upp älgen i ett luftigt och någorlunda dammfritt utrymme under tak är detta bäst. Takhöjden bör vara minst fem meter eller mer. Har man möjlighet att fästa två taljor under taket och en gaffelwire som via dessa krokas fast, en i vardera bakhasen, behöver man inte riskera att den ena halvan ramlar i golvet då älgen sågas isär. Kan man dessutom fästa ett par hällor i golvet och kroka fast skinnet från bakbenen i dessa, dras skinnet av då älgen hissas upp. Man måste hjälpa till med kniven här och var och särskilt viktigt är att man flår av ljumskpartierna innan man börjar hissa . Att flå älgen på beskrivet sätt går snabbt och lätt och ger ett snyggt resultat. Har man inga hällor i golvet kan man bitvis slå loss skinnet med en mindre slägga eller med en yxhammare. Sedan älgen blivit flådd sågas den isär med ett längdsnitt genom ryggradens mitt. Blod kring sårkanalerna rensas bort omsorgsfullt, och för att kunna göra detta måste bogarna ofta skäras loss.

Styckningen bör inte göras förrän älgen fått hänga och svalna minst ett dygn. Idealtemperatur är +2 till +6 ^o C. Styckningen kan utföras på olika sätt, men man bör undvika att skära av de olika muskelpartierna utan i stället dela på "muskelpaketen". Genom felaktig styckning kan man i stor utsträckning förstöra köttet. Det lönar sig att låta en expert visa hur det ska gå till.

Älgjakt hade stor betydelse för hushållet ända in på 1940-talet,eftersom Sverige

var ett bondesamhälle som byggde på självförsörjning. Idag har älgjakt inte så stor ekonomisk betydelse för hushållet eftersom det är så dyrt att jaga om man inte jagat förut. Har man aldrig jagat älg, men vill börja måste man först avlägga jägarexamen, för att få licens på älgstudsare. Att avlägga jägarexamen kostar ca 2000 kr idag, på grund av att avgifterna på dom olika proven har stigit med det dubbla. När man har klarat av jägarexamen ska man söka licens på älgstudsare, klass 1 vapen.

Vapenlicens kostar 350 kr, ansökningsblankett finns hos polisen.

När det är klart med licensen, ska man köpa ett gevär.

Det finns många olika vapen att välja på, det vanligaste är nog en studsare i kaliber 6,5x 55, eftersom den är behaglig och billig att skjuta med, och kan användas vid jakt på andra viltarter. En älgstudsaren i kaliber 6,5x55 med kikarsikte kostar mellan fem- och tio tusen kronor.

Därefter måste man lösa jaktkort, det statliga jaktkortet kostar 150 kronor.

Man måste också ha ett jaktkort inom det jaktvårdsområde man jagar och det kostar 500 kr där jag jagar, då ingår också småvilt. Fallavgift på älg ska man också betala, kalvar är det ingen avgift på, bara på vuxna djur och det blev en kostnad på 500 kr efter älgjakten hösten 1997.