LÅNGÖ LIEBRUK

1807-1912

För 85 år sedan lades Älvdalens största järnbruk, Långön, ner. En epok inom järnhanteringen i Älvdalens gamla socken gick i graven. I dag finns det endast två gamla bostadshus kvar av all tidigare bebyggelse på Långön. Bruksbyggnaderna revs omkring 1911 medan resten revs i takt med avbefolkningen. Marken används idag till betesmark. I det följande vill undertecknad försöka återberätta Långö bruks historia, dess uppgång och fall.

Januari 1998 Mikael Lovén

Innehållsförteckning

Bebyggelse och invånare på Långön
Långö bruk
Järnförädling i Älvdalen
Produktion 1809-1840
Produktion efter 1840 t o m 1912
En kort blomstringstid
Råvarorna
Eldsvådor
Ekonomisk betydelse för bygden
Slutsats
Prolog
Bilder från Långö bruk

En mil norr om Älvdalens kyrkby uppefter Rotnen låg ännu några år in på vårt århundrade ett samhälle, Långön, ganska olikt socknens övriga byar. Där dundrade dag och natt vattendrivna vattenhjul som levererade kraften till smedjor, såg och kvarn. Skibord, utbyggda i Rotnen, ledde vatten in i två dammar, en mindre och en större. En trevlig vit herrgård och en stor kontorsbyggnad omgavs av en mängd rödfärgade hus av olika slag. I somliga bodde smedfamiljer, i ett av dem, kråkslottet, bodde ända upp till åtta familjer. Andra hus var lador, magasin, matbodar, kolhus, smedjor eller fähus och stall med många djur. Där fanns också egen skola och mataffär. I en stor samlingslokal kunde Långöborna hålla sammankomster. Till dansbanan på holmen kom ungdomar från halva socknen.

Mot slutet av 1850-talet anlade man p g a platsbrist ett till bruk, det s k nybruket, en kilometer norr om huvudbruket. Där erhöll man en vattenreservoar, som till ytinnehållet var betydligt mindre än vid det nedre bruket, genom att timra en 45 meter lång och 4 meter hög dammbyggnad. Nedanför denna anlades en spiksmedja för fyra stockar, 31 meter lång och 10 meter bred. Ett kolhus uppfördes också. Det mesta av spiksmidet förlades till Nybruket men från slutet av 1870-talet användes denna smedja endast för tillverkning av liar.

Invånarantalet var från början lågt men hade 1845 ökat till 101 och var 1855 uppe i 135 för att mot slutet av nästa tioårsperiod, med vikande konjunktur, åter sjunka till omkring 100 personer. Under blomstringstiden på 1890-talet gick befolkningssiffran upp till 207, den högsta under hela Långöns historia. När bruket stängdes 1912 var invånarantalet 121.

Till innehållsförteckning

LÅNGÖ BRUK

Strax efter 1800-talets början fick Älvdalens porfyrverk stora svårigheter att avyttra sina produkter. Dåvarande styresmannen Erik Hagström började då söka efter andra utvägar dels för att genom ett dotterbolag stödja porfyrverket ekonomiskt och för det andra skapa arbete till befolkningen. Han ville återuppliva en av de gamla huvudnäringarna, järnförädlingen. Porfyrverkets ledning fann denna idé god och man började projektera möjligheten av att anlägga ett järnbruk.1806 ställde sig också socknemännen positiva till förslaget och lovade sitt bistånd. Bergsmästareämbetet undersökte nu olika alternativ till byggnadsplats och den som slutligen bestämde plats uppefter Rotälven var Jacob Kusel. Tillgången till vattenkraft, fallhöjd och skog för koltillverkning avgjorde byggplats.

På eftervintern1806 var arbetsfolk från de närmaste byarna i farten med att hugga byggnadstimmer, 12-15000 stockar förutom storvirke d v s grövre timmer. Första maj 1807 låg allt timmer framkört och så snart vårfloden var över kunde man börja bygga. Man beslöt emellertid att vänta till efter skörden. Tack vare gynnsam väderlek stod dammen färdig i slutet av oktober. Vidare var hjulbäcken grävd och en ny väg till Långön grävd.

Tillstånd att bygga både stångjärns- och ämneshammaranläggning begärdes och beviljades av Bergskollegium den 20:e april 1807.Samma år påbörjades byggandet av tillfartsvägar, dammar och även den första byggnaden, ett kolhus uppfördes, övriga hus fick vänta till sommaren därpå. Den stora smedjan blev klar hösten 1809 då också stångjärnstillverkningen började. Eric Hagströms kostnadsberäkning på 5370 Rdr hade då skenat upp till12000 Rdr. Manufaktursmidet började senare (hösten 1810), men det dröjde några månader innan man fick fram dugliga liar. Råvaran till detta smide, tackjärn, inköptes från Grangärdes bergslag i Gonäs och kördes över isen på Siljan. Det var 200 skeppund, ca 27 ton, som inköptes det första året d v s 1809.Åren därpå köptes dubbelt så mycket varje vinter.

Körväg från porfyrverket 7,5 km uppefter Rotnen 750 Rdr
Smedjedammen 1000 Rdr
Smedjan med inredning 2500 Rdr
Kolhus 400 Rdr
Järnbod 70 Rdr
Boningshus med uthus för smederna 500 Rdr
Ev brädsåg 150 Rdr
Summa : 5370 Rdr

Till innehållsförteckning

Produktionen första året 1809, med en arbetsstyrka på fem man var inte imponerande, endast 1,5 ton/vecka. Under de tre första åren var hela kvantiteten c:a 153 ton. Under denna tid smiddes diverse verktyg för både Långö och porfyrverket, bl a sågblad för stensågarna. 1812 var man uppe i en produktion av 12 liar om dagen för vardera av de två smederna, d v s 144 stycken i veckan. (6 dagars vecka) Stångjärnssmidet nedlades omkring 1813. Viktigaste orsaken till stångjärnssmidets nedläggande tycks ha varit den oväntat ringa konsumtionen inom Älvdalen. Det befanns vara svårt att återuppliva det gamla hemsmidet, något som ju varit huvudmotiv för brukets anläggande.

1813 försämrades konjunkturerna och aktieägarna måste skjuta till friskt kapital. Detta hjälpte nu inte företaget någon längre tid och styrelsen insåg 1817 att bolaget måste träda i likvidation, dock så att den för orten viktiga verksamheten ej helt upphörde. Uppgifter från åren 1815-1818 är knapphändiga men den sammanlagda produktionen under dessa år uppgick till ca 1260 tolfter av liar. 1819-1829 har Bergsmästareämbetet ingen produktion från Långö att rapportera.

1828 var förhållandena på Långön bedrövliga och husen höll på att förfalla. Landshövdingen gjorde då en grundlig undersökning av möjligheterna att sätta bruket i ordentlig drift. Pengar från Konungen och hjälp från Älvdalens socknemän fick åter igång bruket 1830.Det året producerades 22 ton stång- och ämnesjärn, varav en del förädlats till 709 tolfter liar. Året därpå fördubblades järnproduktionen och nära 1000 tolfter liar gjordes. De tre följande åren kom de 18 smedernas resultat i medeltal upp i nära 60 ton smidesjärn och 1500 tolfter liar. Sedan blev det stopp igen och för år 1835 meddelas att bruket varit nedlagt hela året.

Stridigheter med oegentligheter, förskingringar och rättegångar följde. Man gör nu ett försök att skilja Långö bruk från porfyrverket eftersom det längre inte var hjälpt av något stöd från bruket.

De närmaste fem åren kännetecknas Långöns historia av odugliga arrendatorer och ägare, undantaget de sista åren på 1830-talet då den 60-årige P G Marelius lyckades få upp produktionen till något över 1000 tolfter liar och åtskilligt järn,20-60 ton, det mesta sålt till Norge.1840 blev det åter slut för en tid .

Först efter 1840,då sakkunnskap och företagsamhet i större stil äntligen får ta ledningen, börjar för Långö en varaktig blomstringstid som praktiskt taget fortsätter några år in i vårat århundrade.

Till innehållsförteckning

Bergskollegium utfärdade den 3:e mars 1842, på konungens order, nytt privilegium för en ny härd med 600 skeppunds årligt stångjärnssmide. Detta var upptakten till försäljning av Långön. De nya ägarna tillträdde i januari 1843 och för samma år rapporterades en väsentlig höjning av stångjärns- och ämnessmidet samt återupplivandet av lietillverkningen. Året därpå tillkom, förutom ökat liesmide, en fabrikation av spik, nära 20 ton, vilket torde utgöra mer än en miljon st. Denna vara ingår sedan i årsrapporterna ända till år 1880.Dessutom tillverkades nu även borrjärn, ploglästjärn, kärraxlar samt yx- och hästskojärn.1851 begick dåvarande ägaren Albert Göthe självmord efter att en eldsvåda på bruket drivit honom i konkurs.

Patron L Wetterdal övertog nu Långö bruk. Skadorna efter branden reparerades och arbetet fick fortgå utan svårare störningar i flera tiotal år. År 1863 började C E Pettersson sin 42 år långa, sägenomspunna bana som ledare för Långö, först i egenskap av inspektor sedan, från 1869,som arrendator.

Lietillverkningen som 1844 åter kommit igång med 1200 tolfter ökade i ojämn takt till 4790 tolfter år 1864.Under nödåren 1867-68 gick produktionen ned stadigt igen och 1869 tillverkades endast 740 tolfter.1870-talets årsproduktion på fyra- ända upp till niotusen tolfter återspeglar de goda tiderna efter fransk-tyska kriget, men 1879 var åter ett svart år med endast 1412 tolfter. 80-talet gav ett jämnare resultat med 4500 till nära 7000 tolfter.

Först på 90-talet håller sig årsproduktionen konstant över 8000-strecket och når 1896 och 97 upp till 10221 respektive 10474 tolfter. Därefter har vi siffror mellan 5162 och 8785. Spiktillverkningen, 1844-80, höll sig mellan 3-5 miljoner per år.

Stång- och ämnesjärnssmidet slutade man med år 1890, varefter bruket uteslutande levererade liar

I början på 1900-talet är lönsamheten dålig, men ledningen lyckas ändå förhindra arbetslöshet genom att införa kortare arbetspass.1910 går det inte längre och AB C E Petterssons söner går i konkurs varvid Igelfors bruk i Östergötland går in och köper Långö bruk för att nedläggas. Därefter demoleras bruksbyggnaderna. Bostadshusen revs inte samtidigt, utan avfolkningen har skett i ett långsamt tempo. Skolan blev inte nedlagd förrän 1921. Långö bruk överlevde alltså sin storebror porfyrverket med åtskilliga år.

Man exporterade liar till i princip hela världen,t ex Ryssland. Störst avkastning för sina produkter hade man dock i, förutom i Sverige, våra nordiska grannländer Finland och Norge. Fabrikatet vann flera utmärkelser på utställningar i en rad städer bl a Wien, Stockholm, Köpenhamn, Moskva, London, Turin och Philadelphia. Vid den nordiska industri- och lantbruksmässan 1888 i Danmark hedrades man med det enda priset för liar, samt vid det sjuttonde allmänna svenska lantbruksmötet 1891 i Göteborg med första pris och diplom

Till innehållsförteckning

KOL: Tillgången av skog till koltillverkning var god. Kolmilor växte upp i skogarna runt Långön. Man kolade även inne på bruksområdet. Kolet förvarades i ett stort kolmagasin intill smedjorna. Så kallade "kolaregendomar" där kol tillverkades på plats fanns i Rot, Loka, Garberg, Evertsberg och Dysberg som sedan fraktades på fora till Långön. Under uppbyggnadstiden klagade ofta smederna över den dåliga kolkvaliten. Orsaken till detta var att ortsbefolkningen var mycket okunniga i kolning. Det beräknade årsbehovet av kol var därför svårt att få fram. Direktionen i Stockholm beslöt då att en gammal hammarsmed skulle få ansvaret att lära upp allmogen i konsten att kola. När detta ej gav resultat beslöt man att skicka en man till Furudals bruk som lärling, men tydligen blev det även i fortsättningen svårt att få fram kol av god kvalitet. En annan bidragande orsak var också den dåliga förtjänsten vid försäljning av kol till bruket.

JÄRN: Tackjärn köptes de första åren av Grangärdes bergslag, närmare bestämt från Gonäs. Senare fann man det fördelaktigare att köpa färdigt ämnesjärn från Fredshammar i Orsa och Furudal i Ore.

STÅL: Stålet köptes från Österby i Uppland.

JORDBRUKET: Jordbruket vid Lågön kan betecknas som föga rationellt.Några större kvantiteter hö behövde man tydligen inte under de första årtiondena, eftersom man inte ägde några större odlingsbara marker. Under senare delen av 1800-talet gjorde man dock anspråk på större marker vilket också godkändes av socknemännen. Marken odlades upp i bl a Hållmyran, Hagmyran, även kallad Stormyran, och dessutom i Ribbåsen, Dysberg och på Boggberget. På alla dessa platser hade sedan drängarna på Långön att arbeta. På 90-talet födde detta jordbruk tio kor och sex hästar, smedernas djur icke medräknade.

Till innehållsförteckning

Under Långöns historia drabbades man av tre större bränder. Den första inträffade vid tvåtiden en aprilnatt 1847. En smed som kom ut från sin bostad upptäckte att det glimmade genom taket och väggarna på den gamla manufaktursmedjan, den som var byggd 1816. Han ringde genast i bruksklockan och 40-till 50 personer kom rusande med all tillgänglig brandredskap bl a en transportspruta. Ett ilbud sändes ner till bygden och strax kom porfyrverkets slangsprutor till undsättning. Klockan fyra på morgonen hade man elden under kontroll förutom i de två kolhusen dit elden hunnit sprida sig. Dessa blev eldens rov liksom en större mängd kol. Manufaktursmedjan brann också ner och kvarnen blev något skadad så även stora vattensumpen.

Ny manufaktursmedja med två vattenhjul och sex hammare, därav tre för spiksmide, uppbyggdes samma år på samma plats. Ett nytt stort kolhus, i stället för de två mindre byggdes också.

1850 var det så dags igen för nästa brand, åter en natt i april. En smed som arbetade nattskift fick vid tre tiden se elden i taket på den intilliggande manufaktursmedjan. Han slog genast larm i klockan och 60 personer ryckte ut med samma brandredskap som förra gången kom till användning inklusive kyrkans spruta. Vid sextiden på morgonen var elden begränsad, men den fem år gamla manufaktursmedjan, stångjärnssmedjan och den ena järnboden var nerbrunna. Dessutom blev en 11 meter lång sträcka av dammfästet liksom den andra järnboden förstörda.

Även dessa skador blev reparerade och arbetet fick fortgå i flera tiotal år utan svårare störningar. Visserligen förstördes kvarnen av en brand i februari 1858 och återuppbyggdes något senare på en annan plats. Även om några mindre eldsvådor förekom, var dessa endast intermezzon utan betydelse.

Den sista stora eldsvådan som drabbade nedre bruket utbröt natten mellan 11 och 12 januari 1893. Elden som började i taket på liesmedjan, under det korta uppehållet mellan två arbetsskift, upptäcktes av kolaren E A Danielsson och sliparen G A Heurlin. Dessa slog genast larm och brandredskapen sattes genast in. Tack vare arbetarnas oförskräckta mod, uthållighet och med hjälp av folk från kyrkbyn m fl byar, vilka hade med sig socknens kyrkspruta, kunde stångjärnssmedjan och skolhuset räddas. Släckningsarbetet försvårades av att vattnet frös och måste flera gånger uppvärmas till sprutorna. Med facit i hand kunde man konstatera att svart-och liesmedjan med blåsmaskin, klipphuset, klensmedjan samt knivsmedjan, redskap, maskiner och en hel del liar blev lågornas rov.

Efter denna brand byggdes nya, rymligare och i flera avseenden förbättrade smedjor upp.

Till innehållsförteckning

Långö bruk kom att ha en ganska stor betydelse för bygden under 1800-talet.När porfyrverket fick lönsamhetsproblem i början på seklet måste man se sig omkring efter en kompletteringsindustri, valet föll på en gammal näring , järnhantering. När man utsett byggplats måste ny vägbrytas, virke huggas och fraktas till Långön. Därefter fick många arbete genom själva uppförandet av smedjor och andra nödvändiga byggnader. Som mest jobbade 75 man i smedjorna. Många jobbade också med kolframställning och frakt av olika råvaror som var nödvändiga för att hålla driften igång vid bruket.

Till innehållsförteckning

Eftersom målet med att skapa ett dotterföretag till porfyrverket var att till nämnda företagskapa stöd i dåliga tider måste nog den slutsatsen dras att denna idé inte föll väl ut. Långön drogs också med stora ekonomiska svårigheter under första hälften av 1800-talet och bidrog därmed inte med ekonomisk hjälp till porfyrverket. När den legendariske C E Pettersson drev bruket under resterande tid till sjäva nedläggningen var lönsamheten under många år mycket lönsam emellertid var då bruket skilt från porfyrverket. I sjäva verket kom nog Långö bruk att betyda mer för den enskilde arbetaren än för det som från början var målet.

Det som slutligen tog knäcken på järnhanteringen i Älvdalen var att fraktkostnaderna för rå- varorna blev för höga och att ortsbefolkningen inte i hög grad nog använde sig av det fram ställda järnet till hemsmide som det var tänkt från början. Järnvägen lät vänta på sig, men när den äntligen kom, den färdigbyggdes först 1899,visar lieproduktionen ingen ökning snarare minskas den något. Kanske hade Långön kunnat visa upp ett bättre ekonomiskt resultat och kunnat leva kvar längre om järnvägen kommit tidigare.

Till innehållsförteckning

Efter konkursen 1910 började demoleringen av bruksbyggnaderna. Skolan blev inte helt indragen förrän 1921, barn antalet var då nere i 4 st. Antalet invånare vid brukets definitiva nedläggande, 1912, var 121 personer.

Mikael Lovén

980113

BILDER FRÅN LÅNGÖ BRUK

Förklaringar: 1 tolfter-12 stycken

1 skeppund-136 kg